Hög ungdomsarbetslöshet, svårt att få sommarjobb – dagens unga har det inte lätt. I våras hade nästan varenda tidning artiklar där ungdomar uttryckte sin oro för vad som skulle hända efter studenten. Vad beror då detta på? En vanlig förklaring är (tyvärr) att ungdomar är lata och inte vill arbeta. Min teori är att de är förvirrade. Ungdomar har generellt väldigt dålig kännedom om vilka jobb och yrken som finns, var de finns, och hur man söker dem. Och det är väl inte så konstigt om man aldrig varit i kontakt med arbetslivet förut.
Många ungdomar extrajobbar under gymnasietiden, men långt ifrån alla. Hur kan samhället förvänta sig att dessa som aldrig jobbat förut ska veta hur de ska gå tillväga för att få ett jobb? Ironiskt nog är det självklart att om man bara gått i skolan så vet man inget om arbetslivet.
Jag trodde att skolans uppgift var att förbereda barn och ungdomar för deras framtid, vare sig det gäller vidare studier eller arbete. Det är ungefär så långt från sanningen man kan komma – skolans existens verkar vara självberättigande. Syftet med skolan idag är att eleven går dit varje dag för att så småningom få ett papper där det med bokstavskombinationer uttrycks hur bra eleven i fråga är på att läsa, räkna etc. Och det i bästa fall.
Skolan skall vara ett fönster mot framtiden och förmedla relevanta kunskaper som eleverna har – och kommer fortsätta att ha - nytta av (som t.ex. arbetsmöjligheter, hur man deklarerar, hur man röstar – sådant fick i alla fall inte jag lära mig i skolan). Skolan måste ta ansvar för att genomföra detta uppdrag på bästa sätt, just nu fungerar den mest som någon slags förvaring på dagtid. Det krävs en stor ansträngning både från skolans och näringslivets sida då dessa parter måste lära sig att samarbeta med varandra. Näringslivet och arbetsgivarna är intresserade av ungdomar, de är ju nästa generation av arbetskraft och konsumenter. Skolan måste börja ta upp olika yrken, studiebesök, hur man söker jobb m.m. i undervisningen och visa hur arbetslivet kan se ut i praktiken. Först då har alla samma förutsättningar för att få ett jobb, när det väl är dags. De som går yrkeslinjer på gymnasiet får ofta anställning där de haft sin praktik. Praktik är allmänt känt som ett bra sätt att få kontakt med arbetslivet. Men de teoretiska linjerna då? Det är ju framförallt där som det behovet finns av ett samarbete mellan skola och näringsliv. Många som går t.ex. samhällslinjen på gymnasiet väljer detta för att det är en ”bred linje” och att de inte vet vad de ska bli. Man kan söka vidare till många högskoleutbildningar efter samhällslinjen – men någon kompetens har man inte när man går ut gymnasiet, även om man gör det med toppbetyg.
Det går inte att kräva av en femtonåring att den på egen hand beslutar om sitt gymnasieval och sin framtid när personen inte ens vet vad han eller hon har att välja på. Genom att införa mer studie- och yrkesvägledning, studiebesök, PRAO samt att tala om arbete och olika möjligheter, samt annat som är förenat med ”vuxenlivet” i undervisningen får eleverna inte bara kunskap om arbetslivet utan även förståelse för samhället i stort.
När jag gick i trean på gymnasiet (samhällslinjen, ironiskt nog) fick vi en ny engelskalärare. Första lektionen berättade han om sig själv, därefter skulle vi presentera oss med namn, och berätta vad man ville bli i framtiden. Halva klassen svarar att de vill bli journalister, de andra skulle bli psykologer. Någon enstaka ville bli socionom (jag sade att jag ville bli förtidspensionär). Detta är alltså drygt ett halvår innan studenten. På en av Stockholms bättre gymnasieskolor. Intagningspoängen på denna skola är en av de högsta i Stockholm, man kan alltså anta att mina klasskamrater inte var korkade. De visste bara inte bättre, och det är knappast deras eget fel.
